Vad är bra musiksmak? När jag tänker tillbaka på det, så har jag nog alltid känt att jag lyssnat på fel sorts musik. Inte för att den varit dålig, bara väldigt ohipp och rörig genremässigt. Jag har nog arbetat mig igenom de flesta genrer (med dansband undantaget) under mina första 18 levnadsår.
Min första kassettbandspelare fick jag när jag var kring 4 år. Den var röd, köpt på Target och gick under namnet Mankan. Hemma i det amerikanska barnrummet lyssnade jag på "Vem ska trösta knyttet" och min då bästa låt "Jag kastar sopor" (som för övrigt bara hade en textrad: jag kastar sopor, jag kastar sopor, som repeterades om och om igen). Mitt finska påbrå gjorde sig även påmint genom låtar som Pirka-Pekka Petelius "Muistan sua Elaine" och Cornelis Vreewjiks "Halta Eriksson".
När vi sedan flyttade hem till Sverige igen ersattes Mankan av mina föräldrars gamla stereoanläggning. Den hade både en LP- och kasettbandspelare samt en ljudingång för mikrofon. Jag brukade sitta och sjunga med till Whams "Wake me up before you go-go" och titta på hur pilarna på ljudreglaget rörde sig i takt med mitt skrålande. Mitt första musikband var från Statoil och innehöll hits som: Kaomas "Lambada", Belinda Carlisles "Heaven is a place on Earth" och Europes "Superstitious".
Efter kassettbandet spelats till förinetlse, gav min kära far mig mina första LP-skivor: Harvest (Neil Young), The Slider (T-rex) och John Denver's Greatest Hits (John Denver). Detta kan man ju tycka är en bra, creddig grund att bygga vidare på. Men icke. Det skulle bara bli värre. Nu upptäcker jag resterande del av pappas och mammas gamla LP-skivor. Elton Johns "Yellow brick road" och Paul Simons "Graceland" sorteras bort i förmån för Tomas Ledins "Human touch", ABBAs "Super Trouper" och diverse blandskivor med toppenspår som Ted Gärdestads "Eiffeltornet" och The Boppers "Jennies coming back tomorrow". En ljusstrimma i mörkret var att jag även nu kom över min första Bowie-skiva (Diamond Dogs), men det skulle dröja några år innan jag föll handlöst för vad som nu är min favoritartist.
Härefter är det ett litet glapp i tiden. Jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad jag lyssnade på mellan åldern 7-9 år. Troligtvis var det mest ABBA och Herr Ledin, varvat med någon Dire Straits Best of och en och annan Eagles-skiva. Jag ville nog mest lyssna på det som pappa lyssnade på och såhär i efterhand skulle jag nog valt mammas skivor istället. Hon var nämligen ägare till LP-skivor med T-rex, Led Zeppelin, Elton John, Black Sabbath och Beatles. Allt detta var jag dock total ointresserad av. En viktig sak hände dock mitt i detta virrvarr. När jag var just 9 år kom min pappa hem från en tjänsteresan från Japan. Med sig hade han familjen Sjödins första CD-spelare. Vi kopplade in den i kökets boombox och jag fick lyssna till Madonnas "Like a virgin" för första gången. Det var helt sjukt. En liten skiva, som såg ut som en spegel och en tjej som sjöng om något jag senare skulle förstå var rätt så provokativt. Föräldrarna gav mig "ABBA Gold" att lyssna på istället.
Efter CD-skivans intåg började jag (liksom säkerligen alla andra) köpa en hel massa Absolute Music och Absolute Dance-plattor. I den här vevan hittade jag även mitt första riktiga favoritband, R.E.M. Låten "Crush with Eyeliner" från skivan Monster var min favorit och den gick på repeat (efter ett tag fick jag flytta in boomboxen på mitt rum). Kvällstidningarnas nöjesbilagor hanterades som bibeln och alla R.E.M.- utklipp sparades i skrivbordslådan. Sedan rullade det på. 1995 tågade brittpopen in i mitt flickrum och Damon Albarn tittade ner från väggen, mot sängen där jag låg och kysste omslaget till "The great escape". Pulp och Oasis fick också vara med på ett hörn, men väggarna var strikt vigda åt Dave, Alex, Graham och Damon. Åh Damon.
Min brittpop-era är den ena halvan, den creddiga halvan om man så vill, som påverkat min musiksmak. Den andra halvan, som kommer efter, är dess raka motsats: pojkbandspopen. Tre trallande, långhåriga bröder från Tulsa, Oklahoma gjorde sin entré 1997 och hysterin var ett faktum. Hansons "In the middle of nowhere" är troligtvis den skiva jag spelat mest och älskat djupast. Jag kunde allt om bröderna,deras familj och musikhistoria (jo, dom hade faktiskt en). Jag lärde mig att bygga hemsidor, startade en fansite och skrev långa, romantiska noveller om hur Taylor förälskade sig i en tjej som påminde skrämmande mycket om yours truely. Med hjälp av en scanner och lite pill i Photoshop gjorde jag ett bröllopsfotomontage med mig och Taylor som sattes upp ovanför sängen. Telefonräkningarna var skyhöga då jag hela tiden ringde till the Hanson Hotline (ett USA-nummer) och pappa hade ett seriöst snack med mig då han tyckte att det hela började gå lite för långt. Jag tror fortfarande jag är skyldig honom pengar för de där telefonräkningarna. Det var som om skräppopsdörren hade öppnats på vid gavel och jag älskade det. Innan jag visste ordet av kunde jag inte låta bli att tycka om det där enkla gitarrplinket och dom där söta, klara pojkrösterna. Nu är Hanson för längesedan bortglömda och jag kan inte för mitt liv förstå vad det var jag såg i just dem som band, men den där lättlyssnade popen, den ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. Ocreddigt? Ja, verkligen. Skämmigt? Oh yes. Jag gissar att alla hipsters jag känner deletar mig från twitterflödet nu när dom vet: Jag har lyssnat på pojkband.
Parallellt med denna Hanson-hysteri (och kanske som någon slags buffert) började jag lyssna på vad som då gick under det något breda och suspekta genrenamnet "alternative". Där rymdes grunge, rock och rap metal. Jag prenumererade på Darling och var vegan. Håret var färgat svart och rött och ögonen hårt sminkade. På min första Eriksson-mobil hade jag Rage Against the Machines "Killing in the name of" som ringsignal. Jag var i egna mått mätta, sjukt tuff. Med några klasskompisar startade jag ett rockband och skrev texter som handlade om kvinnomisshandel och om att vara sådär allmänt missförstådd som alla 15-åringar är. Min favorittröja var gul och texten "I'm so fucking alternative" stod skrivet med Old English text-typsnitt över bröstet. Tillslut fick inte det söta och varma plats längre. På väggarna byttes Hanson-affischerna ut mot Smashing Pumpkins, A Perfect Circle-plansher och Silverchair gick varm i stereon. Jag blev kär i de där farliga, rockkillar som gillade att tjuvröka och dricka fulsprit bakom vagnarna på Sundsvalls tågstation. Själv vågade jag aldrig tjuvröka eller göra något förbjudet, men likväl hängde jag med de coola kidsen, de där som nu bor kvar i stan, lever på bidrag och fortfarande satsar på "rocken".
Vi närmar oss nu millenniumskiftet och jag börjar gymnasiet och byter umgängesgrupp. Kajalen hänger kvar, men musiksmaken byter riktning tvärt. Bort med "Nevermind" och in med synth och 70-talsrock. Bowie blir husgud och Erasure och Depeche Mode spelas flitigt. Det där elektroniska blir helt plötsligt väldigt attraktivt och androgyna killar blir det sexigaste som finns. The Arks "We are the Ark" plockas givetvis upp och tidigare nämnda "Diamond Dogs" får sin välförtjänta plats i vinylspelaren (man kunde ju bara uppleva det SANNA ljudet på vinyl). Håkan Hellström slår ner med sin "Atombomb" och allt detta musikhattande börjar utmynna i vad som senare ska bli min framtia favoritmusik. När jag står och packar ihop mitt flickrum för att flytta ner till Uppsala, varvas Coltranes "My favorite things" med New Orders "Power, corruption and lies". Tool återfinns i jazzen och de enkla, raka ackorden från pojkbanden och ABBA, i synthen.
Några år senare, rättare sagt 2004 upptäcker jag The Knife på allvar och blir helt såld. Jag struntar i allt som är "rätt" och förlikar mig med klyschan att jag lyssnar på "det som jag tycker är bra". Man ska nog aldrig skämmas för pinsamma musikminnen eller försöka passa in i en viss genre. Alla låtar du någonsin hört och som du knyter an, kommer spela in i vad du lyssnar på i dag. Det är fint med skämslåtar. De är minst lika viktiga i ens upptäcktsfärd mot att hitta det nya nya. Mitt nya nya. Jag har nog alltid sett mig själv som en konservativ person när det kommer till musik, men när jag tittar tillbaka på den här lilla genomgången så inser jag att så nog inte är fallet. Precis som med allt annat har jag letat och samlat för att komma fram till vad just jag gillar.
Här har ni en spotify-lista. Där finns flickrumsmusiken (det som fanns tillgängligt på spottan) och det andra som jag lyssnar till nu finns här (på last.fm). Personligen tycker jag att det stämmer rätt bra överens. Mina spellistor innehåller ju trots allt bara bra musik.
