Jag är 8 år och står ute på skolgården. Utanför vår ingång finns det en liten kulle där dom tuffa kidsen gjort en isbana. En efter en åker de ner för din och skrattar och tjoar. Jag står vid sidan av och tittar på. Nu kan man anta att jag inte åkte med dom andra för att jag faktiskt inte fick vara med. Nog var jag utfryst som barn och nej jag hade inte så många kompisar. Men det som jag kommer ihåg från denna upplevelse är inte att jag står där ensam och utfryst. Jag står där ensam för att jag ville vara ensam. Jag tyckte inte att det var jag som var töntig, utan snarare att det var dom andra barnen som var det. Fattade dom inte att det var livsfarligt att åka ned för en slänt utan hjälm, på en isbana som rundade en lycktstolpe? Idioter. Nej, jag trivdes bra med att bygga snötunnlar utanför lärarrummsfönstert och prata på engelska med mig själv. Ibland var Becky med och det var kul, men det var minst lika roligt när jag gjorde det själv.
Idag, 18 år senare undrar jag var den där flickan har tagit vägen. Hon som var så tuff och trodde på sig själv utan att misstro andra. Hon var alltid bra, i alla situationer och det bästa var att hon var aldrig rädd för att vara fel. På mitt första mellanstadiedisco hade jag på mig en indonesisk byxdress i granna färger. Jag hade nog aldrig känt mig så fin som jag gjorde då. När jag kom till lokalen och såg alla andra tjejers flickiga lackskor och jazzbyxor, kände jag mig fortfarande lika fin. Inte för att jag var snyggare än någon annan, utan för att jag var snygg för mig själv. Idag byter jag kläder minst tre gånger på morgonen innan jag åker till jobbet. Kanske inte för att jag är rädd för att någon ska tycka jag är ful, men att jag ska känna mig ful. Den åttaåriga Susanna skulle aldrig vara rädd för att vara fel, för hon var fel på så många sett och vis, sett utifrån normen av hur en tjej på mellanstadiet skulle vara.
Inte mycket har varit jobbigt för mig i skolan. Jag har lätt att lära och är nyfiken och vetgirig till min natur. Genom mina prestationer, där jag fått beröm, har jag förankrat mig själv. Där är jag bra. Och så, när minsta lilla kritik kommer så har jag tagit det så personligt att jag nästan gått av. Den åttaåriga Susanna tog nog också åt sig, men hon gav fanimej aldrig upp. Om hon inte var cool för att hon tog extra engelskalektioner så var hon inte det. Skitsamma. Istället kunde hon prata med en massa nya männsikor och skaffa vänner när hon var utomlands just för att hon varit en nörd och tagit extralektioner. Hon behövde aldrig se dubbade filmer och kunde gå på bio utan att läsa den svenska texten.
Jag har alltid sett ner på männsikor som läst självhjälpböcker. På
männsikor som inte kan hitta den inre styrkan och se hur och att man är
bra precis som man är. Jag har levt i en lite bubbla där jag trott att
genom omänskliga krav och kritiserande av andra och mig själv ska ta en
framåt och det fort. Ikväll satt jag i soffan och kände hur den kletiga och vidriga magkänslan kom krypandes. Prestationer, måsten, löften, krav. Alla jobbiga ord som jag lägger på mina axlar, i vad jag trott, är för att sporra och hjäpa mig själv. Jag ringde min mamma. Min fina mamma som lyssnat, pushat och boostat. Som alltid ställt upp och som alltid utmanar mig. Och min fina mamma gör som hon allid gör, lyssnar och bekräftar, säger dom finaste och sannaste av saker. Vi avslutar vårt samtal. Min känsla finns kvar. Jag duger inte. Ingenting av det hon just sa har förankrats i mig. Jag vet att jag borde tro henne, men jag gör det inte. Det är en hemsk känsla. Dricker lite vatten, sätter på TVn och tittar en stund. Jag tittar runt i rummet och får syn på Mia Törnbloms bok "Självkänsla nu". Pau gav den till mig någon gång efter vi haft ett av många fina samtal om livet. Jag skrattade mest bort den när jag fick den. Tackade givetvis, men sa att det nog inte var min grej (jag är ju inte en självhjälpsbokstjej). Ikväll kände jag att jag inte hade något att förlora. Jag var helt enkelt nyfiken på vad den där klämkäcka bruttan hade att säga och hur fel hon förmodligen skulle ha.
Nu har jag läst nästan hela boken. Sida upp och sida ner sitter jag och förfäras över alla sanningar och alla pricksäkra argument hon lägger fram. Det mest ironiska i det hela är att det faktiskt inte är så komplicerade teorier hon presenterar, utan det hela är bara sunt förnuft och en jävla massa punchlines. Jag är imponerad och skärrad. I allt detta slogs jag av att jag vet min förmåga och mina möjligheter, men jag tror inte på dom. Susanna 26 år och Susanna 8 år är ju faktiskt samma person. Om jag kunde tro på mig själv och veta att jag duger i precis alla lägen, när dom elaka kidsen som åkte isbana skrattad åt mina stödskenor, så borde jag väl bannemig kunna göra det idag. Jag har ju gjort så mycket bra och jag är så bra.
Egentligen tänkte jag inte skriva något om detta. Såhär ärlig och öppen har jag nog aldrig varit i detta forum. Så nyss gick jag in i badrummet för att hämta mitt nyinköpta nagelack, det som jag valde för att den var den finaste färgen, så såg jag vad det hette: Sophisticated Susanna. Jag hade valt mig själv, helt omedvetet.
Godnatt världen. Vi ses imorgon.
