Hej Internet

Tema: Män

Detta är ett tema att återkomma till, men först, mitt frikort: Duff McKagan. Föredragsvis i denna tappning.

 

Tema: Internet tolkar Sanna

Hej internet. Jag har gjort ett personlighetstest, ett typologitest för att vara exakt. Jag lät den digitala Jung ställa frågor och sedan leverera ett resultat på hur jag är. Så här blev det (och nej, jag orkar inte översätta det).

 

Extraverted iNtuitive Feeling Judging
Profile: ENFJ

ENFJs are the benevolent 'pedagogues' of humanity. They have tremendous charisma by which many are drawn into their nurturant tutelage and/or grand schemes. Many ENFJs have tremendous power to manipulate others with their phenomenal interpersonal skills and unique salesmanship. But it's usually not meant as manipulation -- ENFJs generally believe in their dreams, and see themselves as helpers and enablers, which they usually are.

ENFJs are global learners. They see the big picture. The ENFJs focus is expansive. Some can juggle an amazing number of responsibilities or projects simultaneously. Many ENFJs have tremendous entrepreneurial ability.

ENFJs are, by definition, Js, with whom we associate organization and decisiveness. But they don't resemble the SJs or even the NTJs in organization of the environment nor occasional recalcitrance. ENFJs are organized in the arena of interpersonal affairs. Their offices may or may not be cluttered, but their conclusions (reached through feelings) about people and motives are drawn much more quickly and are more resilient than those of their NFP counterparts.

ENFJs know and appreciate people. Like most NFs, (and Feelers in general), they are apt to neglect themselves and their own needs for the needs of others. They have thinner psychological boundaries than most, and are at risk for being hurt or even abused by less sensitive people. ENFJs often take on more of the burdens of others than they can bear.
TRADEMARK: "The first shall be last"
This refers to the open-door policy of ENFJs. One ENFJ colleague always welcomes me into his office regardless of his own circumstances. If another person comes to the door, he allows them to interrupt our conversation with their need. While discussing that need, the phone rings and he stops to answer it. Others drop in with a 'quick question.' I finally get up, go to my office and use the call waiting feature on the telephone. When he hangs up, I have his undivided attention!

Functional Analysis

• Extraverted Feeling: Extraverted Feeling rules the ENFJ's psyche. In the sway of this rational function, these folks are predisposed to closure in matters pertaining to people, and especially on behalf of their beloved. As extraverts, their contacts are wide ranging. Face-to-face relationships are intense, personable and warm, though they may be so infrequently achieved that intimate friendships are rare.

• Introverted iNtuition: Like their INFJ cousins, ENFJs are blessed through introverted intuition with clarity of perception in the inner, unconscious world. Dominant Feeling prefers to find the silver lining in even the most beggarly perceptions of those in their expanding circle of friends and, of course, in themselves. In less balanced individuals, such mitigation of the unseemly eventually undermines the ENFJ's integrity and frequently their good name. In healthier individuals, deft use of this awareness of the inner needs and desires of others enables this astute type to win friends, influence people, and avoid compromising entanglements. The dynamic nature of their intuition moves ENFJs from one project to another with the assurance that the next one will be perfect, or much more nearly so than the last. ENFJs are continually looking for newer and better solutions to benefit their extensive family, staff, or organization.

• Extraverted Sensing: Sensing is extraverted. ENFJs can manage details, particularly those necessary to implement the prevailing vision. These data have, however, a magical flexible quality. Something to be bought can be had for a song; the same something is invaluable when it's time to sell. (We are not certain, but we suspect that such is the influence of the primary function.) This wavering of sensory perception is made possible by the weaker and less mature status with which the tertiary is endowed.

• Introverted Thinking: Introverted Thinking is least apparent and most enigmatic in this type. In fact, it often appears only when summoned by Feeling. At times only in jest, but in earnest if need be, Thinking entertains as logical only those conclusions which support Feeling's values. Other scenarios can be shown invalid or at best significantly inferior. Such "Thinking in the service of Feeling" has the appearance of logic, but somehow it never quite adds up. Introverted Thinking is frequently the focus of the spiritual quest of ENFJs. David's lengthiest psalm, 119, pays it homage. "Law," "precept," "commandment," "statute:" these essences of inner thinking are the mysteries of Deity for which this great Feeler's soul searched. 

 

Frågor på det? Testet kan du göra här.

Extraverted iNtuitive Feeling Judging
by Joe Butt

Profile: ENFJ
Revision: 3.0
Date of Revision: 23 Feb 2005

---

ENFJs are the benevolent 'pedagogues' of humanity. They have tremendous charisma by which many are drawn into their nurturant tutelage and/or grand schemes. Many ENFJs have tremendous power to manipulate others with their phenomenal interpersonal skills and unique salesmanship. But it's usually not meant as manipulation -- ENFJs generally believe in their dreams, and see themselves as helpers and enablers, which they usually are.

ENFJs are global learners. They see the big picture. The ENFJs focus is expansive. Some can juggle an amazing number of responsibilities or projects simultaneously. Many ENFJs have tremendous entrepreneurial ability.

ENFJs are, by definition, Js, with whom we associate organization and decisiveness. But they don't resemble the SJs or even the NTJs in organization of the environment nor occasional recalcitrance. ENFJs are organized in the arena of interpersonal affairs. Their offices may or may not be cluttered, but their conclusions (reached through feelings) about people and motives are drawn much more quickly and are more resilient than those of their NFP counterparts.

ENFJs know and appreciate people. Like most NFs, (and Feelers in general), they are apt to neglect themselves and their own needs for the needs of others. They have thinner psychological boundaries than most, and are at risk for being hurt or even abused by less sensitive people. ENFJs often take on more of the burdens of others than they can bear.

TRADEMARK: "The first shall be last"

This refers to the open-door policy of ENFJs. One ENFJ colleague always welcomes me into his office regardless of his own circumstances. If another person comes to the door, he allows them to interrupt our conversation with their need. While discussing that need, the phone rings and he stops to answer it. Others drop in with a 'quick question.' I finally get up, go to my office and use the call waiting feature on the telephone. When he hangs up, I have his undivided attention!

Functional Analysis:

Extraverted Feeling

Extraverted Feeling rules the ENFJ's psyche. In the sway of this rational function, these folks are predisposed to closure in matters pertaining to people, and especially on behalf of their beloved. As extraverts, their contacts are wide ranging. Face-to-face relationships are intense, personable and warm, though they may be so infrequently achieved that intimate friendships are rare.

Introverted iNtuition

Like their INFJ cousins, ENFJs are blessed through introverted intuition with clarity of perception in the inner, unconscious world. Dominant Feeling prefers to find the silver lining in even the most beggarly perceptions of those in their expanding circle of friends and, of course, in themselves. In less balanced individuals, such mitigation of the unseemly eventually undermines the ENFJ's integrity and frequently their good name. In healthier individuals, deft use of this awareness of the inner needs and desires of others enables this astute type to win friends, influence people, and avoid compromising entanglements.

The dynamic nature of their intuition moves ENFJs from one project to another with the assurance that the next one will be perfect, or much more nearly so than the last. ENFJs are continually looking for newer and better solutions to benefit their extensive family, staff, or organization.

Extraverted Sensing

Sensing is extraverted. ENFJs can manage details, particularly those necessary to implement the prevailing vision. These data have, however, a magical flexible quality. Something to be bought can be had for a song; the same something is invaluable when it's time to sell. (We are not certain, but we suspect that such is the influence of the primary function.) This wavering of sensory perception is made possible by the weaker and less mature status with which the tertiary is endowed.

Introverted Thinking

Introverted Thinking is least apparent and most enigmatic in this type. In fact, it often appears only when summoned by Feeling. At times only in jest, but in earnest if need be, Thinking entertains as logical only those conclusions which support Feeling's values. Other scenarios can be shown invalid or at best significantly inferior. Such "Thinking in the service of Feeling" has the appearance of logic, but somehow it never quite adds up.

Introverted Thinking is frequently the focus of the spiritual quest of ENFJs. David's lengthiest psalm, 119, pays it homage. "Law," "precept," "commandment," "statute:" these essences of inner thinking are the mysteries of Deity for which this great Feeler's soul searched.

Tema: Soundtrack of my life

Vad är bra musiksmak? När jag tänker tillbaka på det, så har jag nog alltid känt att jag lyssnat på fel sorts musik. Inte för att den varit dålig, bara väldigt ohipp och rörig genremässigt. Jag har nog arbetat mig igenom de flesta genrer (med dansband undantaget) under mina första 18 levnadsår. 

Min första kassettbandspelare fick jag när jag var kring 4 år. Den var röd, köpt på Target och gick under namnet Mankan. Hemma i det amerikanska barnrummet lyssnade jag på "Vem ska trösta knyttet" och min då bästa låt "Jag kastar sopor" (som för övrigt bara hade en textrad: jag kastar sopor, jag kastar sopor, som repeterades om och om igen). Mitt finska påbrå gjorde sig även påmint genom låtar som Pirka-Pekka Petelius "Muistan sua Elaine" och Cornelis Vreewjiks "Halta Eriksson".

När vi sedan flyttade hem till Sverige igen ersattes Mankan av mina föräldrars gamla stereoanläggning. Den hade både en LP- och kasettbandspelare samt en ljudingång för mikrofon. Jag brukade sitta och sjunga med till Whams "Wake me up before you go-go" och titta på hur pilarna på ljudreglaget rörde sig i takt med mitt skrålande. Mitt första musikband var från Statoil och innehöll hits som: Kaomas "Lambada", Belinda Carlisles "Heaven is a place on Earth" och Europes "Superstitious". 

Efter kassettbandet spelats till förinetlse, gav min kära far mig mina första LP-skivor: Harvest (Neil Young), The Slider (T-rex) och John Denver's Greatest Hits (John Denver). Detta kan man ju tycka är en bra, creddig grund att bygga vidare på. Men icke. Det skulle bara bli värre. Nu upptäcker jag resterande del av pappas och mammas gamla LP-skivor. Elton Johns "Yellow brick road" och Paul Simons "Graceland" sorteras bort i förmån för Tomas Ledins "Human touch", ABBAs "Super Trouper" och diverse blandskivor med toppenspår som Ted Gärdestads "Eiffeltornet" och The Boppers "Jennies coming back tomorrow". En ljusstrimma i mörkret var att jag även nu kom över min första Bowie-skiva (Diamond Dogs), men det skulle dröja några år innan jag föll handlöst för vad som nu är min favoritartist. 

Härefter är det ett litet glapp i tiden. Jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad jag lyssnade på mellan åldern 7-9 år. Troligtvis var det mest ABBA och Herr Ledin, varvat med någon Dire Straits Best of och en och annan Eagles-skiva. Jag ville nog mest lyssna på det som pappa lyssnade på och såhär i efterhand skulle jag nog valt mammas skivor istället. Hon var nämligen ägare till LP-skivor med T-rex, Led Zeppelin, Elton John, Black Sabbath och Beatles. Allt detta var jag dock total ointresserad av. En viktig sak hände dock mitt i detta virrvarr. När jag var just 9 år kom min pappa hem från en tjänsteresan från Japan. Med sig hade han familjen Sjödins första CD-spelare. Vi kopplade in den i kökets boombox och jag fick lyssna till Madonnas "Like a virgin" för första gången. Det var helt sjukt. En liten skiva, som såg ut som en spegel och en tjej som sjöng om något jag senare skulle förstå var rätt så provokativt. Föräldrarna gav mig "ABBA Gold" att lyssna på istället.

Efter CD-skivans intåg började jag (liksom säkerligen alla andra) köpa en hel massa Absolute Music och Absolute Dance-plattor. I den här vevan hittade jag även mitt första riktiga favoritband, R.E.M. Låten "Crush with Eyeliner" från skivan Monster var min favorit och den gick på repeat (efter ett tag fick jag flytta in boomboxen på mitt rum). Kvällstidningarnas nöjesbilagor hanterades som bibeln och alla R.E.M.- utklipp sparades i skrivbordslådan. Sedan rullade det på. 1995 tågade brittpopen in i mitt flickrum och Damon Albarn tittade ner från väggen, mot sängen där jag låg och kysste omslaget till "The great escape". Pulp och Oasis fick också vara med på ett hörn, men väggarna var strikt vigda åt Dave, Alex, Graham och Damon. Åh Damon.

Min brittpop-era är den ena halvan, den creddiga halvan om man så vill, som påverkat min musiksmak. Den andra halvan, som kommer efter, är dess raka motsats: pojkbandspopen. Tre trallande, långhåriga bröder från Tulsa, Oklahoma gjorde sin entré 1997 och hysterin var ett faktum. Hansons "In the middle of nowhere" är troligtvis den skiva jag spelat mest och älskat djupast. Jag kunde allt om bröderna,deras familj och musikhistoria (jo, dom hade faktiskt en). Jag lärde mig att bygga hemsidor, startade en fansite och skrev långa, romantiska noveller om hur Taylor förälskade sig i en tjej som påminde skrämmande mycket om yours truely. Med hjälp av en scanner och lite pill i Photoshop gjorde jag ett bröllopsfotomontage med mig och Taylor som sattes upp ovanför sängen. Telefonräkningarna var skyhöga då jag hela tiden ringde till the Hanson Hotline (ett USA-nummer) och pappa hade ett seriöst snack med mig då han tyckte att det hela började gå lite för långt. Jag tror fortfarande jag är skyldig honom pengar för de där telefonräkningarna. Det var som om skräppopsdörren hade öppnats på vid gavel och jag älskade det. Innan jag visste ordet av kunde jag inte låta bli att tycka om det där enkla gitarrplinket och dom där söta, klara pojkrösterna. Nu är Hanson för längesedan bortglömda och jag kan inte för mitt liv förstå vad det var jag såg i just dem som band, men den där lättlyssnade popen, den ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. Ocreddigt? Ja, verkligen. Skämmigt? Oh yes. Jag gissar att alla hipsters jag känner deletar mig från twitterflödet nu när dom vet: Jag har lyssnat på pojkband. 

Parallellt med denna Hanson-hysteri (och kanske som någon slags buffert) började jag lyssna på vad som då gick under det något breda och suspekta genrenamnet "alternative". Där rymdes grunge, rock och rap metal.  Jag prenumererade på Darling och var vegan. Håret var färgat svart och rött och ögonen hårt sminkade. På min första Eriksson-mobil hade jag Rage Against the Machines "Killing in the name of" som ringsignal. Jag var i egna mått mätta, sjukt tuff. Med några klasskompisar startade jag ett rockband och skrev texter som handlade om kvinnomisshandel och om att vara sådär allmänt missförstådd som alla 15-åringar är. Min favorittröja var gul och texten "I'm so fucking alternative" stod skrivet med Old English text-typsnitt över bröstet. Tillslut fick inte det söta och varma plats längre. På väggarna byttes Hanson-affischerna ut mot Smashing Pumpkins, A Perfect Circle-plansher och Silverchair gick varm i stereon. Jag blev kär i de där farliga, rockkillar som gillade att tjuvröka och dricka fulsprit bakom vagnarna på Sundsvalls tågstation. Själv  vågade jag aldrig tjuvröka eller göra något förbjudet, men likväl hängde jag med de coola kidsen, de där som nu bor kvar i stan, lever på bidrag och fortfarande satsar på "rocken". 

Vi närmar oss nu millenniumskiftet och jag börjar gymnasiet och byter umgängesgrupp. Kajalen hänger kvar, men musiksmaken byter riktning tvärt. Bort med "Nevermind" och in med synth och 70-talsrock. Bowie blir husgud och Erasure och Depeche Mode spelas flitigt. Det där elektroniska blir helt plötsligt väldigt attraktivt och androgyna killar blir det sexigaste som finns. The Arks "We are the Ark" plockas givetvis upp och tidigare nämnda "Diamond Dogs" får sin välförtjänta plats i vinylspelaren (man kunde ju bara uppleva det SANNA ljudet på vinyl). Håkan Hellström slår ner med sin "Atombomb" och allt detta musikhattande börjar utmynna i vad som senare ska bli min framtia favoritmusik. När jag står och packar ihop mitt flickrum för att flytta ner till Uppsala, varvas Coltranes "My favorite things" med New Orders "Power, corruption and lies". Tool återfinns i jazzen och de enkla, raka ackorden från pojkbanden och ABBA, i synthen.

Några år senare, rättare sagt 2004 upptäcker jag The Knife på allvar och blir helt såld. Jag struntar i allt som är "rätt" och förlikar mig med klyschan att jag lyssnar på "det som jag tycker är bra". Man ska nog aldrig skämmas för pinsamma musikminnen eller försöka passa in i en viss genre. Alla låtar du någonsin hört och som du knyter an, kommer spela in i vad du lyssnar på i dag. Det är fint med skämslåtar. De är minst lika viktiga i ens upptäcktsfärd mot att hitta det nya nya. Mitt nya nya. Jag har nog alltid sett mig själv som en konservativ person när det kommer till musik, men när jag tittar tillbaka på den här lilla genomgången så inser jag att så nog inte är fallet. Precis som med allt annat har jag letat och samlat för att komma fram till vad just jag gillar. 

Här har ni en spotify-lista. Där finns flickrumsmusiken (det som fanns tillgängligt på spottan) och det andra som jag lyssnar till nu finns här (på last.fm). Personligen tycker jag att det stämmer rätt bra överens. Mina spellistor innehåller ju trots allt bara bra musik.

Gästspel: Fredrik Westerlund

Tema: Passion

I alla kretsar jag umgåtts i, oavsett om det handlat om indiepopkids i Skellefteå eller queerfeministiska aktivister i Stockholm, har det alltid funnits några, eller till och med ganska många, som gjort en stor affär av hur lite de bryr sig om sport. "Vad då, är det Fotbolls-VM nu?" säger de, trots att alla vet att så är fallet. (Det är väl också just det, den stora uppmärksamheten kring en sådan händelse, som de revolterar emot.)

Själv har jag aldrig låtit min musiksmak eller politiska hemvist gjuta en sådan heltäckande identitet att jag (låtsats att jag) slutat bry mig om sport. Tvärtom! Jag omfamnar sport, jag älskar sport och det finns få idrottsgrenar (rodel undantaget) som jag inte kan intressera mig för. Det finns många anledningar till det, men en av dem fångas som skickligast av Roger Angell i hans text Agincourt and After i "Five Seasons":

It is foolish and childish, on the face of it, to affiliate ourselves with anything so insignificant and patently contrived and commercially exploitive as a professional sports team [...] What is left out of this calculation, it seems to me, is the business of caring — caring deeply and passionately, really caring [...] Naivete — the infantile and ignoble joy that sends a grown man or woman to dancing and shouting with joy in the middle of the night over the haphazardous flight of a distant ball — seems a small price to pay for such a gift.

Passionen. Den genomgående, helt oförställda passionen. Den finns där hos hart när varenda en som följer förlängningen i en hockeymatch, en fotboll som lagts upp på straffpunkten eller skidåkarnas kamp om positioner inför upploppet. Den finns där, den känns och den gör något med oss. Den ger oss utlopp för starka känslor som vi annars håller inom oss, den gör oss jublande glada eller djupt besvikna och den låter oss skrika ut vår glädje - eller några svordomar - i ett röstläge vi aldrig skulle våga ta fram i någon annan situation i våra liv. Den hjälper oss att känna hopp, den fångar våra andetag och den motionerar våra nerver. Den är pur energi som ges och tas, driver och omvandlas, berikar och ger oss kraft.

Om än någon möjligen skulle kunna argumentera för att ett fåtal stupida fåntrattar skulle kunna få för sig att använda sin passion destruktivt, till exempel genom att rusa in på planen och slå ner en motståndare, är det omöjligt att tänka sig att nettoeffekten av en sådan känslostorm är något annat än positiv.

Sedan är det väl så, det kan jag motvilligt erkänna, att inte alla kan uppbåda passion för just sport, men mekanismen torde vara densamma vad du än hänger dig åt. Nörda ner dig i World of Warcraft-statistik, känn adrenalinet rusa när öringen hugger på en fluga du bundit själv eller låt kinderna blossa när du når upplösningen i din favoritförfattares senaste bok - om det är din tekopp och ditt element kommer passionen att finnas där, minst lika stark som den gör mellan två människor attraherade av varandra. Ty även om den erotiskt anstrukna kärlekens passion kanske är den de flesta tänker på när de hör ordet, finns det långt många mer källor att ösa ur. Eller att dyka ner i.

Gör det. Hitta dem och hoppa i. Själv kan jag, likt Roger Angell, rekommendera baseboll, men jag har också ett passionerat förhållningssätt till min fru, till privatimporterat vin och till segling över öppet hav. Återupptäck dina egna passioner - eller hitta nya! - och njut av dem.

Och vad du än gör, kleta aldrig ner någon annans passion med din surmulna frustration över att det snart är OS igen.

Fredrik Westerlund är föräldraledig konsultchef och fri skribent. Han bloggar på http://fredrikwesterlund.se

Tema: Förlust

Den här posten är, by far, en av de svåraste jag någonsin kommer skriva. Jag har försökt många gånger och inte ens kommit fram till första ordet. Att blotta sitt inre och sina egna, läskiga känslor är bra terapi sägs det. Vi får väl se hur jag känner mig när hela det här självgransknings-projektet är klart. Om det nu någonsin blir klart. Men det är sen. Den här berättelsen börjar med ett worddokument. 

Med bävande hand och nervös muspekare letar jag efter den där mappen som jag gömt undan från skrivbordet. Jag hittar det. Skrivelse2.doc. Klick. Hjärtat bultar hårdare alltmedan jag iakttar det lilla timglaset ticka ner på datorskärmen. Ping. Dokumentet innehållande mitt försvarstal mot en medelålders herre som tyckte det var okej att sexuellt trakassera mig, vilar på skärmen framför. För några år sedan när jag började plugga fick jag kontakt med XX som var lärare på mitt program. Vi utvecklade ,vad jag trodde var, en bra mentor/elev-relation och han uppmuntrade mig i mina studier. Men sedan hände något. Och det var tydligen mitt fel. Här nedan finns ett utdrag ur min sista skrivelse i ärendet:

Båda parters skriftliga yttrandena präglas av en överslätande beskrivning av en jargong som enligt dem själva skulle tillhöra kutym i ”goda” relationer mellan elever och lärare. För mig betyder öppenhet, ärlighet och en rak dialog något helt annat än de ordval som XX använt mot mig. XX:s chefs tolkning av händelseförloppet beskriver ytterligare att denna typ av jargong tråkigt nog är accepterad på den organkemiska institutionen. Det kan mycket väl vara så att XX har uttryckt sig klumpigt och obetänksamt, men eftersom han själv säger sig ha varit medveten om att dessa kommentarer varit besvärande för mig så borde han då noga ha övervägt sitt agerande och kanske framförallt inte fortsatt med liknande ”jargong” vid övriga tillfällen. Angående XX:s chefs yttrande om att incidenterna var få och att det förflöt en lång tid emellan dem vill jag påpeka att det inte på något sätt förringar allvaret i handlingarna. En incident är en för mycket och i detta fall skedde det alltså upprepade gånger.  

[...]  jag finner många formuleringar i XX:s chefs yttrande som t.ex. ”Emellertid kan man inte låta bli att undra lite över om XX verkligen gjort det” djupt beklagliga då XX tydligt redogjort att dessa händelser faktiskt har ägt rum. Detta tyder klart på att XX:s chefs tar ställning för ena parten i en situation där han borde förbli objektiv.

Min lärare (XX) tyckte att det "tillhörde kutym i en god lärare/elev-relation" att  berätta om sina sexdrömmar, kommentera mitt utseende och vara närgången när ingen såg på.  Han tyckte även att jag minsann fick skylla mig själv, då jag är en väldigt glad, öppen och fysisk person. Och där satt jag,  i min uppenbarligen för korta kjol, med all skuld och förnedring och mottog inte bara XX:s förklaringar om jargong, utan också ett utlåtande där högsta tuppen på institutionen väljer att stödja detta resonemang. Jag kommer ihåg när jag skulle berätta vad som hade hänt för XX:s chef. Vi sitter i ett rum,  det är jag, XX:s chef och  skyddsombudet på institutionen. Jag berättar historien och XX:s chef skruvar på sig obekvämt i stolen. Han tittar en stund på mig och säger sedan:

"Är du säker på det här?"

"Ja" svarar jag.

"Okej, men då vill jag att du tänker på hans familj innan du gör den här anmälan. Tänk på vad du gör med hans karriär"

Jag var i ett vakuum.

Anmälan skrev jag samma kväll och ärendet hade sin juridiska gång. Beslutet beordrade XX terapi, förbud att vara min examinator och att hela institutionen skulle genomgå en utbildning i hur man hanterar sexuella trakasserier i den akademiska världen.

Ibland är jag rädd för att jag aldrig hittat ut ur det där vakuumtillståndet. Mitt i allt mitt raseri och åsikter om hur fel allting var, så glömde jag bort mig själv. Jag var så fokuserad på att aldrig bli ett offer - aldrig visa mig svag - att jag glömde bort att vara ledsen och sörja hur sårad jag i själva verket var. Hur ledsen jag faktiskt fortfarande är. I min förra post pratade jag om en dagdröm där alla mina karaktärsdrag som jag ogillar kom fram - det gör ju ingenting eftersom dagdrömmar bara är på låtsas - men här attackerade en man mina bästa egenskaper. Mina bästa egenskaper som faktiskt finns på riktigt. Han tyckte att min glädje, mitt intresse och sökande efter min roll som student var fel. Genom sina handlingar och ord fick han mig att helt misstro mig själv och vad jag förväntar mig av min omgivning.

Jag är rädd att jag fortfarande låter hans beteende diktera mig: var tyst och ställ inte till med en scen. Att jag kommer upplevas som jobbig om någon får reda på vad jag gjort. Som offer blir man den som granskas hårdast och mest. Man blir den som ställer till en scen och förstör någons karriär. Jag undrar om han någonsin tänkte på vad han gjorde med min familj, med min karriär när han handlade som han gjorde?

Då var min självkänsla i botten och på många plan är den nog det fortfarande är jag rädd. Men en sak har jag i alla fall lärt mig och det är att man inte ska skämmas för att man blir utsatt för människors onda handlingar. Jag gjorde rätt i att anmäla honom och jag gör rätt i att berätta om det så öppet som jag gör här. Man kan vara ett offer och sen kan man vara en överlevare.

Ibland är det tjejen i filmen som har skrivit brevet. Den här gången var det jag och oavsett hur kort kjol jag har, hur mycket jag än bryter mot stereotypen så kommer jag aldrig skämmas för att jag stod upp för den person jag älskar mest: mig själv.