Jag har inte slutat, jag har bara lite tunghäfta. Det finns fortfarande mycket jag vill säga. Tills dess, titta och lyssna på det här. Det gör iaf mig väldigt glad.
Nu har vi varit i Hanoi i två dagar och fokus har mest legat på att inte somna ifrån allting. Tidskillnaden gör verkligen sitt yttersta för att knäcka oss. Men vi ger oss inte.
Idag tappade vi bort oss under vår morgonpromenad. Vi gick från vårt hotell, tog höger, gick lite till och tog sedan vänster. När vi sen skulle gå tillbaka insåg vi att man inte ska anta att Hanoi är uppbyggt av rutnät. Dessutom gillar man heller inte det här med att markera upp vad vägarna heter. Dryga timmen senare hade vi lyckats leta oss till hemkvarteren och mötte upp föräldrarna Sjödin, som även de råkat ut för det förvirrade gatusystemet.
Lagom till lunch tog vi vårt pick och pack och traskade till armémuséet. Väl där fick vi en balanserad och objektiv bild av Vietnams krigsframgångar. Not. Däremot fick vi titta på alla saker som de vietnamesiska hjältarna beslagtagit från fiendetrupper. Föremål från de senaste två tusen åren kunde beskådas och de hade alltifrån spjutspetsar till telefoner. Något de inte hade var bildtexter på engelska. Men å andra sidan kan man ju fråga sig hur kul det är att beslagta bildtexter från fallna fiender.
På det stora hela var det ett märkligt museum. Inte ett ord om orsakerna bakom de olika krigen, inte ett ord om offren och människorna bakom. Bara föremål. Och smått fantastiska siffror som bekräftade vilket krigarfolk vietnameserna är. Bland annat påstods att de sköt ned 33000 amerikanska flygmaskiner under vietnamkriget. Detta endast med maskingevär. Vi googlade lite när vi kom tillbaka till hotellet och enligt offentliggjorda siffror från USA så förlorade man sammanlagt "endast" mellan 2000-3000 plan och helikoptrar under kriget. Men vad gör väl en extra nolla hit och dit?
För att lägga ytterligare trovärdighet till objekten man visade upp på muséet, var man väldigt noga med att poängtera att samtliga härförare/ledare/deltagare var "heroic", "enemy hostile", "victorious and successful warriors". Som en tydlig fotnot om man någonstans skulle tro något annat.
Imorgon ska vi åka och kolla på Ho Chi Minhs balsamerade kropp. Det blir säkert skoj.
"Ja, jag vet inte. Kanske för att det känns som en tradition som inte passar mig."
"Men vill du inte stå där och bekräfta din kärlek till din partner, inför alla nära och kära? Vill du inte ha alla roliga presenter eller den roliga festen?"
Min vän ser uppriktigt oförstående ut när vi har det här samtalet.
"Alltså, egentligen inte. Bara en så sak att jag har problem med att hångla på offentlig plats så jag tror att jag skulle vara rätt obekväm i att stå och proklamera evig kärlek till min pojkvän inför massor av människor."
Jag lägger in en snus och tittar ner i mjölkskummet som sakta börjat kollapsa i min kaffekopp,
"Men jag skulle kunna tänka mig att byta ringar, förlova mig om det nu är den rätta termen. Det känns mer intimt."
"Du kan ju inte förlova dig och sen inte gifta dig! Det är ju som att köpa en flygbiljett och sen inte åka iväg på resan. Dessutom så är förlovning en del av giftastraditionen."
"Jo, men detta är ett av problemen med denna tradition. Om det nu är ett kärleksbevis mellan två personer, varför får man inte utforma det som man vill? Varför måste allas kärlek bekräftas enligt en redan satt mall och norm? Jag gillar det inte."
"Äktenskapet får du ju utforma hur du vill och själva bröloppet bestämmer du ju också över."
"Kanske. Dock är min uppfattning att det aldrig blir så i verkligheten. Först ska mamma tycka något, sen ska vännerna och sen ska jag. Det blir en kamp mellan viljor och förväntningar. Det är inte bara traditonen med allt dess innehåll som stör, det är ju även det enda sättet att jurdiskt bekräfta att man är en familj. Att vara gift med en person är den enda definitionen av familj som samhället och lagen godtar."
Hon stirrar på mig.
"Om det fanns ett annat sätt att juridiskt binda sig till en människa - eller flera om man så vill - utan att involvera ett bröllop, vigsel, what-have-you så skulle jag lätt göra det."
"Det måste vara ett av det mest oromantiska jag någonsin hört dig säga."
Denna diskussion har jag haft otaligt många gånger med olika personer i min närhet. Jag läste någonstans att det går trender i hur konservativ eller liberal man är och att vi 80-talister väljer att återgå till de traditioner som våra föräldrar revolterade mot. Detta gäller givetvis inte alla, men man behöver ju knappast vara en socialantropolog för att förstå att vi som barn vill hitta våra egna vägar, än att vandra på dem våra föräldrar upprättat. Deras resultat blir våra normer att välja bland och ibland bryta oss loss ifrån.
Jag kommer från en traditionell familj. Vi är alla döpta och konfirmerade, vi förväntas gifta oss och begravas i en kyrka. Jag har all respekt för alla de som väljer denna väg, det finns inga rätt och fel i hur man själv utformar sin tillvaro. Det jag vänder mig emot är en förväntan om att något måste bli på ett visst sätt bara för att det alltid hade varit så. Jag har inga amibitioner att revoltera eller förändra hur denna norm ser ut, men jag vill ha den friheten att kunna välja att vara fri från traditionen. För mig är kärlek något väldigt privat. Hur jag väljer att visa min kärlek (och vilka sammanhang jag gör det) har faktiskt ingen annan än jag och min/mina eventulla partner/partners med att göra. Du har en dröm att stå i en kyrka och tala högtravande. Jag har en annan. Båda sakerna måste vara okej. Alla säger vi att det självklart är så, men det är tråkigt när verkligheten oftast pekar på det rakt motsatta.
